När jag insåg att mellan 90 och 95% av alla drabbade var tjejer och unga kvinnor började jag läsa det som senare kom att heta könsspecifik psykologi och genusforskning. På 80-talet var det ännu okända begrepp. Flickan som målat sin belägenhet här intill hade erfarenheter av att känna sig som offer för sin egen könsbestämning och hade svårt att acceptera sin kvinnlighet. Flickan upplevde sina bröst som alltför uppseendeväckande och att hon inte fick vara i fred för pojkarna. Hon illustrerar tvånget att vara smal med en orm som drar åt kring midjan.
På en djupare dimension ser man hur offerupplevelsen tar sig allvarliga uttryck. Dels sitter hennes lilla självupplevelse hopkurad längst ner i hörnet och kan inte bli vuxen under dessa omständigheter. Dels blir hon högre upp på samma sida ”korsfäst på sexismens altare”. Jag vill tacka dig särskilt som delat med dig av denna erfarenhet! Ätstörningar är det mest könsspecifika symtom man känner till och behöver därför förstås också utifrån genus.