Min syn/Mina tankar

Bilden intill illustrerar en viktig grundläggande förutsättning för att man som ätstörningsdrabbad ska kunna ta till sig behandling – nämligen att behandlaren är på min sida! Nyckelorden är medkänsla, förståelse, respekt. Om man i stället försöker argumentera logiskt för ett annat sätt att se åstadkommer man bara att ätstörningen får in bollen, d.v.s. man hejar inte på flickan längre. Logiska resonemang får en bara att tänka ”tror dom att jag är så korkad att jag inte fattar det? ja det är förstås så, jag är ju så jävla korkad” och så har negativitetssyndromet fått en bekräftelse till.

Medkänsla, förståelse och respekt däremot handlar om ”hon lyssnade till mitt liv som det verkligen var” och ”hon tyckte inte någonting av det jag sa var konstigt” och ”hon försökte inte pressa en rund i en fyrkant” är uttryck för hur viktigt det är att bli tagen på allvar.

En annan viktig aspekt är att se paradoxen i situationen. Det handlar om att ”svälta för att leva” som en mamma skrev om sin dotter. Paradoxer förtjänar också stor respekt för de rymmer inom sig möjligheter till något extraordinärt som man inte kan nå fram till på annat sätt. Det gäller att inte bryta upp paradoxen för då går man miste om det omistliga! Det bästa av allt brukar vara när mammor och pappor är med och utforskar de ofta paradoxala situationer som leder till problem att förstå varandra. Det är ju en superparadox att unga människor som så förfärligt gärna vill leva inte får ta till sig tillräckligt med livsmedel. I familjeterapin kommer alla närmare varann och då kan man lättare acceptera det som verkar svårt att ta till sig.