Denna vetenskapliga essä syftar till att närmare studera hur man bäst kan arrangera en kontext som subtilt förmedlar att förändring är möjligt i behandling av patienter som svälter sig själva. Genom att skildra ett antal situationer under de första veckorna av en flickas terapi fokuserar essän på några centrala teman i det inledande skedet. Främst syftar essän till att undersöka förutsättningarna att få till en meningsfull kommunikation med en patient som har ett lågt BMI-värde och som avbrutit viktuppgångsprogrammet vid sin klinik.
Essän är en form som möjliggör reflektioner över ens överläggningar med sig själv om det klokaste handlingsalternativet i olika situationer. Arbetet är baserat på en existentiell förståelse av svälten som det absolut enda sättet för en ömtålig person att vara och förlika sig med sig själv i den värld som är hennes. Detta tillnärmande ger ett hoppfullt perspektiv på ett par svårigheter som ofta associeras med denna patientgrupp; nämligen en negativ inställning, som att det aldrig skulle kunna gå att bli bra, och en bristande motivation att förändra något. Det som tycks vara verksamt i denna sorts behandlingsarbete är att terapeuten gör sig delaktig i flickans fenomenvärld och utforskar självsvältens mening med henne.
Terapeutens aktiva närvaro ses som betydelsefull och grundinställningen är att svälten hör samman med en människas behov av att känna sitt personliga värde, något som i det långa loppet bidrar till att häva djupt rotade perceptuella och kognitiva blockeringar.
Här nedan kan du läsa hela min magisteruppsats.
anorexiterapi