Under hela 90-talet var jag engagerad i ett samforskningsprojekt där familjer fick berätta om hur de tyckte att behandlingen hade hjälpt dem. Vi spelade in intervjuer med video och skrev sedan ut alla svaren. Det är ett unikt dokument som ger ett inifrånsvar på hur eller varför familjeterapi fungerar vid ätstörningar. De viktigaste svaren handlade naturligtvis om att flickan blivit bra. Därnäst kom att terapeuten förstått allvaret i situationen och samtidigt utstrålat en visshet att det skulle gå bra.
Många tyckte att det viktiga var att de förstått familjens betydelse och att föräldrar ställde upp så mycket hela tiden. Man redde ut missförstånd, särskilt sådana som var en effekt av att ätstörningen fanns med i bilden. Äntligen gick det att prata med varann om mat och de svårigheter som uppstod kring maten hemma. Men viktigast av allt att man lärde känna varandra och kom att prata mer personligt om viktiga saker som har med livet och relationer att göra. När negativitet och osäkerheter i relation och självupplevelser upplöstes så upplöstes knutarna kring maten också.